John Marston i mitt hjärta

VARNING! Innehåller EXTREMA SPOILERS och bör inte läsas av någon som inte redan spelat igenom hela Red Dead Redemption.

Jag har aldrig haft så bråttom i hela mitt liv. När jag till slut får tillstånd att träffa min familj igen i Red Dead Redemption så piskar jag min stackars häst så den är en hårsmån från döden. Det går ändå inte snabbt nog. Jamie Lidells olidligt vackra “Compass” strömmar ur högtalarna. Han sjunger långsamt och eftertänksamt om hur den enda kompass han behöver i livet är den som leder hem till kärleken. Hem till familjen.

Medan jag stormar genom skog och över slätter på väg hemåt passerar hela livet revy, så som det sett ut i Red Dead Redemption: ett liv av oändliga uppoffringar för John Marston. Allt i syftet att han en dag ska kunna återförenas med sin fru och son. Han har nämnt dem genom hela äventyret, men jag har egentligen bara hans egna ord som beskriver dem — Rockstar har aldrig visat familjen Marston på skärmen. Det behövs inte. Genom John Marston lär man känna en man som skulle göra vad som helst för sin familj. Det är allt jag behöver veta.

Framme på gården blir återföreningen oceremoniell och icke-Hollywoodsk på ett ärligt vis. Aldrig har spelkaraktärer varit mer människor än här. Frun är arg snarare än lättad att se sin odåga till man igen. “När ska det här någonsin ta slut?” undrar hon uppfordrande och ger honom en örfil istället för en kyss som välkomstpresent. Sonen vet inte hur han ska närma sig sin far och nöjer sig med bubblande förakt över mannen som aldrig funnits där för honom under hela hans uppväxt.

Det går inte en dag utan att jag tänker på John Marston och vad han tvingades genomlida. Det är bitterljuva minnen. Jag gav honom chansen till några dagar med sin familj på ranchen. De stunderna är några av de finaste människoporträtt som skildrats med hjälp av en spelkonsol. Där lärde jag min son att skjuta och jaga, och försökte få honom att förstå att det finns andra vägar i livet än att bli en laglös revolverman som sin far.

Det låg i luften. Hela temat i spelet är obönhörlig förändring. Samtidigt som civilisationen sprider sig genom Vilda västern och gör den lite mindre vild så tvingas folket in i en ny era. Jag viste att det skulle sluta illa. Ändå kunde jag omöjligt värja mig mot jävligheten och mäktigheten i Rockstars stora final.

När John Marston skjuts till döds utanför sin egen farm blir jag chockad och lamslagen. Jag gråter hejdlöst och önskar desperat att jag kunnat rädda honom på något vis. Att jag inte gått vidare i handlingen. Då hade jag fortfarande bott där i huset med fru och son och kunnat låtsas att det här slutet inte var på väg. Fortfarande blir jag tårögd bara jag tänker på spelet. Och till skillnad från när David Cage gör spel så lyckas Rockstar få mig att investera emotionellt utan att det märks. I Heavy Rain känner man i varje scen hur David Cage står bredvid och undrar: “Känner du nånting nu? Nu då?” I Red Dead Redemption smyger sig känslorna på. De byggs upp långsamt, i takt med att man upplever det som huvudpersonen upplever.

Känslourladdningen var nog aldrig huvudpoängen med Red Dead Redemption. Just därför blir det huvudpoängen. Det är ett spel som drabbade mig hårdare än något annat, samtidigt som det aldrig gjorde avkall på att jag som spelare skulle ha underhållning alla 70 timmar på vägen fram till det geniala slutklippet. Klippet som visar hur sonen Jack Marston växt upp och begravt både sin far och mor hemma på farmen. Klippet som visar att han också blev en revolverman som sin far till slut. Vissa saker går inte att kämpa emot.

Det går att äventyra vidare som Jack Marston. Ibland känns det inte värt alla känslor som det rör upp. Ibland känns det som det finaste i världen. Som när jag fäller en björn i skogen och flår skinnet av den. “Precis som du visade mig, pappa!”, ropar Jack. Det finns ingen där i skogen som hör. Men jag tror han ropar till mig.