The Dig: Lucasarts modernaste äventyr

Början på någonting stort.

The Dig släpptes 1995 och är ett av Lucasarts klassiska äventyrsspel som levt lite i skymundan sedan dess. När folk listar sina favoritäventyr från företaget blir det ofta The Secret of Monkey Island, Grim Fandango, Full Throttle eller Day of the Tentacle som omnämns.

Så har det varit även för mig. Jag spelade det vid releasen och minns om jag anstränger mig att jag tyckte det var mycket atmosfäriskt och spännande. Men när jag tänkt på de riktigt stora favoriterna har The Dig alltid knuffats undan av de andra, mer populära, titlarna.

Nu har jag spelat igenom det igen – och det har stjälpt omkull min topplista. Jag känner att det är något av det allra skarpaste företaget någonsin producerat. Och jag tror jag vet nu varför det varit underskattat av många: det gör inget väsen av sig.

Där andra spel slänger sig med trehövdade apor, lila tentakler och lustiga ordvitsar är The Dig i grund och botten ett stillsamt rymddrama med relationer i fokus. Tre väl utmejslade och trovärdiga karaktärer åker på självmordsuppdrag i rymden. Planen är att spränga bort en asteroid från sin kollisionsbana med Jorden (det här var långt före filmen Armageddon), men något går snett och man strandar snart på en planet i ett annat solsystem. Plötsligt handlar uppdraget bara om att överleva och kanske hitta hem till Jorden igen.

Uppdraget sätter hård press på den militäre ledaren Low. Med sig har han journalisten och språkgeniet Maggie samt geologiexperten Brink. Tre människor med olika temperament och – ska det visa sig – olika approach hur man ska bete sig när man strandat på en utomjordisk värld och allt ser ut att gå åt helvete. Har man sett filmen Cube vet man hur spännande det kan vara när olika individer försöker samarbeta och motarbeta varandra i en fientlig miljö.

Dialogen är skriven av SF-författaren Orson Scott Card och är den skarpaste man kan hitta i något Lucasarts-spel, samtidigt som röstskådespelarna förmedlar sina karaktärer med fingertoppskänsla. Kommendörkapten Low är lugn och trygg med en underliggande militär skärpa i rösten. Maggie är rapp, fyndig och lite busig. Brink är kylig, analytisk och pragmatisk. Det finns en dynamik där i samspelet som är fascinerande.

Den Vangelis-doftande musiken och den nervpirrande ljudmattan är komponerad av Michael Land, mannen som annars är mest känd för piratreggaen i The Secret of Monkey Island. Just musiken är en stor anledning till att The Dig känns så majestätiskt och mäktigt. Upptäckarlustan man känner påminner om den när man första gången utforskade de vackra och märkliga världarna i Myst – minus de jobbiga pusslen.

Humor finns också i The Dig. Men det är av den subtila sorten som levereras genom dialog – fortfarande utan att karaktärerna tappar just sina karaktärer. Som när Low ständigt påpekar för Maggie att de borde hålla ihop. Det är så militärer tänker. Hon menar tvärtom: den utomjordiska världen är så farlig och obekant att de inte vinner något alls på att gå i par. Efter ett tunnelras som nästan dödat Maggie kontaktar de varandra via radio.
Low (upprörd): You could have died!
Maggie (kyligt): Gee, I guess this isn’t safe.

För någon som är trött på att rädda världen är det särskilt härligt att spela The Dig. Räddar världen gör man redan i spelets inledande scen. Resten av äventyret handlar om att överleva och – förhoppningsvis – komma hem igen med sina sinnen i behåll. Gisela Jönsson använder ordet ”värdighet” för att beskriva spelet. I en ettordsrecension är det också det ord som jag skulle använda.

Nu när jag spelat igenom The Dig igen för första gången på 14 år ser jag det i ett nytt perspektiv. Jag kan se nu hur framåtsträvande det var redan då, och hur det fortfarande står ut från mängden. Karaktärerna är inte karikatyrer. Handlingen är logisk. Pusslen är lika främmande för karaktärerna som för mig som spelare och perfekt integrerade i världen. Och kanske framför allt så lyckas man bevisa – som ett av få spel i världshistorien – att Hollywood visst har något att lära spelbranschen. Med Hollywoodmanus i världsklass känns det som att jag just har spelat mig igenom en starkare version av Armageddon.

Om någon frågar mig idag vilket mitt favoritäventyr från Lucasarts är så har jag ett nytt svar.

The Dig finns tillgängligt nu på Steam för 3,99 euro.